POPKALENDERN:

I år, när kultursverige har fått stå på paus större delen av året, är jag kanske extra glad att få presentera Popkalendern, en hyllning till svensk musik när den är som allra bäst!

Precis som tidigare är det 24 svenska musiksläpp som gömmer sig bakom luckorna och årets bästa svenska album väntar bakom lucka 24. Nytt för i år är att ni i dom första luckorna kommer att hitta dom bästa EP- och singelsläppen som vi fick äran att njuta av under detta annars så bleka år. Nu kör vi igång!

–

Junior Brielle avslutade förra årets kalender så det känns passande att dom får öppna denna gång. 

Mina förväntningar på en uppföljning till det fenomenala Tampa var skyhöga och efter ett par spridda singlar släpptes Dyrt & Heligt i början av november.

Dom analoga syntharna lägger en tung ljudbild över den sex låtar långa EPn samtidigt som texterna precis som tidigare smyger in popkulturella referenser på ett snyggt, naturligt sätt.

Det är i Heta kinder som det smäller till på riktigt. Efter första refrängen slocknar musiken och Nordpolens unikt sköra röst gör en comeback värdig vilken modern svensk indie-ikon som helst. Att bröderna i Junior Brielle uppskattar den svåra och pretentiösa artisten borde inte komma som en överraskning men likväl blev jag tagen av deras samarbete.

“Om jag dricker ett glas till så kan jag blunda och sjunga med utantill “

Med bara sex låtar varav en enbart instrumental så lämnar Dyrt & Heligt mig längtande efter mer men det är likväl ett bevis på att Junior Brielle är här för att stanna.

Det finns gott om one hit wonders; artister som lyckas pricka precis rätt i tiden och får en megahit men aldrig lyckas nå i närheten av samma uppmärksamhet med efterföljande verk.

Jakob Hellman är något helt annat. 1989 släppte han sin debutskiva Och stora havet som tog både kritiker och resten av landet med storm och en ny svensk popstjärna var född. Den svåra andra skivan, som inte sällan bestämmer om succén bara var en engångsföreteelse eller början på en lysande karriär, dök dock aldrig upp. I 30 år var det förutom några konserter och ett par sporadiska “det kommer en ny skiva”-uttalanden helt tyst.

Fram tills i år.

Dubbelsingeln Jag kan inte säga hejdå till dig / När jag går in nånstans och känner mig utanför är dom första låtarna från Jakobs kommande album som för närvarande ska släppas i början av januari nästa år. Efter att ha loopat låtarna om och om igen så hoppas jag verkligen att den osannolika skivan faktiskt blir verklighet.

Jag kan inte säga hejdå till dig är en stillsam pianoballad som får mig att tappa andan en stund varje gång jag lyssnar på den. Åldersskillnaden i Jakobs sångröst är påtaglig och han låter bräcklig på det mest positiva av sätt, en nerv som inte går att konstla fram.

“vi kan hitta till en plats i oss själva väl, där döden inte kan nå till dig. Jag kan lova jag kan svära men jag kan inte säga hejdå till dig”

När jag går in nånstans och känner mig utanför låter ungefär som jag tänker mig att en låt från Och stora havet hade gjort om det släppts idag. Det känns nostagliskt och fräscht på samma gång.

Jakob Hellmans återkomst är för mig precis lika oväntad som den är uppskattad. Om hans andra skiva faktiskt släpps nästa år, så kan ni nog se det här som en spoiler för lucka 24 i popkalendern 2021.

Hundhimlen har gått varmt i mina hörlurar sen jag ramlade över deras eminenta singel Fantisera från 2016 vars refräng satte sig som klister i mitt närminne. Fyra år har gått sen dess och något album har vi ännu inte fått se, så jag tar chansen med årets kalender och presenterar deras senaste singel som råkar vara en av deras bästa låtar hittills. 

En sån som jag är ett samarbete med bandet City där en medlem från Hundhimlen huserar och resultatet är en poplåt som skulle kunna vara tagen direkt från min imaginära lista över hur modern svensk pop är som allra bäst.

Halvsläpig sång som inte är så noga med att träffa varje not helt perfekt men med lyrik som är desto mer träffsäker och balanserar mellan självsäkerhet och osäkerhet; check. En hook som i all sin enkelhet fastnar i hjärnan efter första lyssningen; också check.

“En sån som jag det blir nog bra, trots att jag aldrig varit som man ska”

I en mer rättvis värld hade det varit ytterligare några nollor bakom dom för närvarande 3700 lyssningar som En sån som jag har på spotify men musik går som bekant inte bara att mäta i siffror. I min värld är Hundhimlen ett självklart inslag i den svenska indiescenen.

Innan vi listar popkalenderns 20 bästa svenska album så har vi en EP kvar som är för bra för att inte få den uppskattning som den förtjänar.

Beverly Kills är ett relativt nystartat göteborgsbaserat band som i år kom ut med den fem låtar långa debut-EPn Elegance in a State of Crisis. Det krävdes bara några sekunder av den introducerande synthslingan i första spåret Divine för att direkt fånga mitt intresse.

Sångerskan tillika keyboardisten Alma Westerlund börjar direkt med att sätta den mörka, dystra stämning som ligger som en röd tråd genom alla låtar utan att det för den delen någonsin känns för deppigt.

Det är en blandning av post-punk och indiepop där synthen och gitarr-riffen avlöser varandra och bildar ett ljudlandskap som är hälften drömskt, hälften rockpunkigt.

“I can’t stand this feeling, I always wonder what you’re dreaming of”

Beverly Kills har börjat göra ringar på vattnet i indiescenen och om dom fortsätter i detta spår så kommer vi höra mycket mer om dom i framtiden.

Efter fyra luckor med kortare släpp är det dags att börja avhandla det som popkalendern egentligen handlar om; album! 

Little Jinder’s Unreleased Romance är Little Jinders nästa steg efter Hejdå som släpptes 2018. Kanske var det språket som hon bad farväl till, då hon nu efter tre raka album på svenska har återgått till att skriva på engelska. Det raka, något enkla talspråket som vi har blivit vana att höra från henne har bytts ut till mer svävande formuleringar men grunden är densamma oavsett språkbruk; det är ett trasigt hjärtas bekännelser som är något av hennes specialitet.

Det är en avskalad och nedtonad Jinder vi möter den här gången. Feststämningen är som bortblåst och det är istället som om hela albumet befinner sig i baksmällan där ångesten är det enda som får plats i rummet. Därför blir det också dom låtarna som är mest stillsamma som fångar känslan bäst och slår hårdast. 

“You did me all wrong, you’re gonna die young and all alone, I’m moving on”

Avslutande It is over är kanske den finaste låt som Little Jinder nånsin släppt och sätter en hjärtskärande punkt på ett album som, trots att det inte har några klockrena hits som hennes tidigare alster, berör.

December rullar på i rasande takt och popkalendern firar andra advent genom att fortsätta i samma anda som förra luckan. 

Hjärtesorg är ett av dom vanligaste ämnen som avhandlas i musik och Hanna Järver är långt ifrån en främling till att ta sig an sådana känslor. 

I sitt andra fullängdsalbum tusen täta lögner in blottar hon allt som detta sinnestillstånd erbjuder, tonsatt med lågmälda, elektroniska melodier som lyfter fram känslan av hopplöshet. 

Det är texterna som får stå i fokus, ett drag som minskar chansen för att få en radiohit men för den lyssnaren som tar sig tid att lyssna ordentligt väntar någonting större än vad som det ges sken av. Hannas skildringar är lika vackra som dom kan vara obekväma att lyssna på.

Albumets höjdpunkt för mig är avslutningen n o l l, en stark beskrivning av apatin som kan infalla när någonting som en gång betydde något inte längre är värt någonting. 

“McDonalds hela veckan, bryr mig noll”

Hanna Järver är som tidigare nämnt knappast först med att sjunga om ett brustet hjärta men i tusen täta lögner in får hon det att kännas lika fräscht och gripande som om det vore första gången.

Med två tungt känslosamma album bakom oss är det nog bäst att vi lättar upp stämningen något i lucka 7.

Peter Bjorn and John har olyckligtvis hamnat i one hit wonder-facket efter att young folks fick hela världen att vissla på den oemotståndliga slingan som blev något av ett ledmotiv för alternativpopscenens 00-tal. 

Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson har inte legat på latsidan sen dess och trots ett sex års långt uppehåll så är Endless Dream deras nionde studioalbum och att trion är skickliga på sin grej är en självklarhet vid det här laget.

Det är i dom trallvänliga poprefrängerna som Peter bjorn and john gör sig som bäst och i låtar som Reason to be reasonable, Endless reruns och Out of nowhere är det precis vad vi får. Det är gitarrdriven popmusik utan några större konstigheter och ibland är det precis vad som behövs. 

“If it’s going wrong, it’s something we can call our own”

Endless Dream är inget revolutionerande album eller någonting som kommer att nå i närheten av deras femton år gamla superhit men det är ett gediget hantverk som i sina bästa stunder får mig att koppla bort vardagsproblemen för en stund. Det är värt en hel del.

Klara & Jag är en popduo bestående av Johanna Frostling och Klara Tuva Wörmann som har börjat göra avtryck i indiescenen med sin disco-doftande pop.

Som så mycket annat blev albumreleasen påverkad av corona-pandemin men i september nådde Det slutar inte här äntligen dagens ljus.

För att vara albumdebut är det ett imponerande antal namnkunniga låtskrivare som hjälpt till, däribland Kristofer Östergren från Melody Club, Maria Andersson från Sahara Hotnights samt Thomas Stenström. 

Det är framför allt två låtar som sticker ut för mig; den starka Åh Fan som avhandlar rädslan att som kvinna gå hem själv på kvällstid, samt den mer dansanta Tame Ampala, en riktig indiedänga som andas Veronica Maggio på dom allra bästa av sätt där sorgliga undertoner dränks i en glad refräng alla skulle kunna sjunga med i.

“Aj,hjärtat förlåt,ska bli bättre, har hört dig men lyssnat för dåligt”

Det slutar inte här är ett väldigt imponerande debutalbum och det lär vara långt ifrån slut för Klara & Jag.

Att jag är svag för postpunkig pop med vassa kanter och gitarrer som ekar i huvudet efter att man stängt av musiken är ingen hemlighet och därför var dagens lucka en för mig väldigt trevlig upptäckt.

Silverkulten passar in precis i ovanstående mall och i deras självbetitlade andra album har popen fått ta mer utrymme än i deras tidigare verk. Tempot är något nedskruvat och skränigheten får ge vika för tydligare gitarr-riff och mer sansad sång. Resultatet är mer lättillgänglig musik som låter mer Hästpojken än Masshysteri, något som passar bandet som handen i handsken.

Texterna spelar definitivt i moll-registret och det finns en röd tråd av hopplöshet genom skivan som skär sig snyggt mot melodierna som inte sällan låter betydligt muntrare. Det är ett välanvänt men ack så effektivt grepp som fångar mig nästan varje gång.

“Så eskalerade situationen igen, kapitulerade för besvikelsen”

Silverkulten verkar fortfarande vara i fasen av att prova nya sound och se vad som passar. Enligt mig är dom nåt stort på spåret och jag ser med spänning fram emot fortsättningen.

Tiden går orimligt fort och popkalendern är redan inne på tvåsiffrigt. Dagens lucka är ett bekant namn för er som följt kalenderns tidigare år.

Lorentz startade sin karriär tillsammans med sin bror i duon Lorentz & Sakarias och har sedan första soloskivan, den briljanta Kärlekslåtar från 2014, satsat på sin solokarriär. I år släppte han sitt tredje album Krig och fred och det fortsätter till största del på det redan inslagna spåret av popdoftande hiphop.

Hiphop/RnB har aldrig varit min bästa genre men det är något i Lorentz uttryck som alltid fångar mitt intresse. Sättet som han med maxad autotune ogenerat blandar högfärdighet med osäkerhet är fascinerande och fängslande. 

“Vi har ingenting gemensamt, men jag vill inte vara ensam”

I sista låten på skivan, Titta inte ner säger han tillsammans med Madi Banja hejdå till sitt förflutna och med dom avslutande orden “första dagen på framtiden” så lämnar Krig och fred mig förväntansfull för vad Lorentz kommer leverera under denna framtid.

Popkalendern fortsätter att räkna ner dagarna till julafton och även om julstämningen kanske inte riktigt infinner sig i dagens lucka så är den väl värt en lyssning.

Initiates är en ny konstellation startad av sångaren Andreas Lagerström som tidigare är känd från post-punkbandet Holograms. I detta nya projekt har han för det mesta lämnat postpunken på hyllan och det är något annat vi möts av i Esoteric Pop.

Svensk Ordbok förklarar ordet esoterisk som “av­sedd bara för in­vigda och där­för svår­begriplig och mystisk” vilket gör albumtiteln lika motsägelsefull som passande. Det är inte den mest lättillgängliga musik som erbjuds på albumet; det är högljudd shoegaze-influerad 90talsdoftande rock med medvetet oslipade kanter och en sångare vars punkiga bakgrund inte går att missa.

Skivan passar inte alla men för mig är det något som klickar med blandningen av den drömmiga vibben som möter den punkiga attityden.
Esoteric Pop är en lysande debutskiva som förhoppningsvis fungerar som en nytändning hos medlemmarna i Initiates och jag är mer än redo för att se hur detta fortsätter.

Med dagens lucka är popkalendern officiellt halvvägs i mål trots att det känns som om december knappt har börjat. Det är tolv riktigt bra album som väntar bakom luckorna så häng med fördel med hela vägen fram till julafton!

Göteborgsbaserade Damen har funnits sen 2015 men det är först i år som dom har snickrat ihop och fått ut sitt debutalbum. Vissa saker är väl värda att vänta på och Sagrada Família visar sig vara just det.

Likt gårdagens lucka hör vi också här starka shoegaze-influenser men det är ett betydligt mindre bråkigt ljudlandskap som vi möter. Det är en drömpopig ljudmix som håller i sig hela albumet och sätter sin prägel på glada indiegitarrer och en klar sångröst som levererar både känsla och tonsäkerhet.

Mitt favoritspår på skivan är Americana som fastnade i mitt huvud direkt, med en snygg sångmelodi som skulle platsa i vilken indiepophit som helst och exploderar i en riktig urladdning den sista minuten.

“I’ve got nothing to say, so I pretend I do everyday”

Sagrada Família är mitt första möte med Damen och jag är väldigt glad för att våra vägar möttes här. Fortsätter dom såhär är det säkerligen inte sista gången ni får läsa om dom heller.

Glad tredje advent! Se till att tända ljuset innan du lyssnar på dagens album, det är en stämningshöjare som kan behövas.

Jonathan Johansson är ett välbekant ansikte i popkalendern och det finns goda anledningar till det. Med hans sammetslena röst som enkelt går in i en vacker falsett har han med sin skånska sjungit rakt in i mitt hjärta fler gånger än jag kan räkna.

Om hans förra album Love & Devotion var en återgång till det mer lättillgängliga kärlekstemat är Scirocco något av en motreaktion. Jonathan är kompromisslös i sina ämnesval som innehåller gott om människokritik och svåra formuleringar, och utmanar lyssnaren rejält med liknelser som kräver fokus för att hänga med i.

Till dom, lustigt nog, mer lättgillgängliga låtarna hör den kraftfulla Lilla pappa du ska dö sjunger han från sina framtida barns perspektiv om hur han får ta skulden för att han inte brydde sig om klimatkrisen. På sista låten 7 April blir vi placerade strax efter terrordådet på Drottninggatan och får hans egna bild av känslan på plats. Det är inte alla som skulle klara av att göra en poplåt av en sådan tragedi som hände så nyligen men Jonathan gör det med hedern i behåll.

“Halva Stockholm kom emot mig, jag hörde andetagen”

Scirocco är kanske Jonathan Johanssons minst publikfriande album hittills men för dom som tar sig tiden att dyka in i det möts av något som både är tankeprovocerande och vackert.

Om det fortfarande finns en bit kvar av ljuset från tredje advent så kan det med fördel tändas idag också, då dagens lucka är en stämningsfull sådan.

Dolce är Anna Levander och Leopold Nilsson som 2017 släppte sitt debutalbum för att sedan glida isär varandra fullständigt och projektet lades sedermera ned. En längre tid isär verkar vara vad som behövdes för att hitta tillbaka till varandra och i år släpptes Ur aska som just refererar till att albumet kom till efter en nystart. Det är en stark story för ett album och den energin går igenom skivan.

Musiken är svårbeskriven och ligger nånstans mellan drömpop och vispop med mjukt rockiga drag i vissa låtar. Det är nog så dom vill ha det, att inte behöva passa in i ett fack utan sväva fritt utan genrebegränsningar. Tempot är lågmält och melodierna ackompanjerar vackert texterna som inte sällan handlar om just uppbrott.

“Väntar du på mig? Fyfan vad synd för dig”

Dolce hymlar inte med känslorna och dom raka formuleringarna hittar lätt in och berör. Ur aska är ett starkt bevis för att just askan ibland faktiskt är den bästa jorden.

Att Håkan Hellström varit oerhört viktig för mig genom åren är ingenting jag hymlar med. För över tio år sen snubblade jag över hans spelning på en festival och plötsligt förstod jag vad musik handlar om för mig: känsla. Över ett decennium och ca 6000 lyssningar senare så har kärleken stannat av och jag har inte känt en stark koppling till hans senare skivor.

Rampljus släpptes i två volymer med två månaders mellanrum och lades sedan ihop till ett komplett album. Det är på många sätt en klassisk Håkan-skiva på gott och ont. Mycket låter bekant och ibland kan det kännas som att han mest försöker efterlikna sig själv från förr.

Men i ett par låtar blixtrar det till och jag blir påmind om varför Håkans musik varit så viktig för mig så länge. Tillsammans i mörker låter visserligen som om den är stöpt i den klassiska Håkan anno 2010-mallen men det är den bästa låten han gjort sen just 2010. 

“du sa om kärlek var skepp skulle du ha tusen vrak i dig”

Vilken väg jag tycker att Håkan Hellström ska gå efter Rampljus är oklart men om det är något som jag tar med mig från detta album så är det att han fortfarande har magin i sig. Den är inte lika vanlig som förr men när den väl kommer fram så är han återigen svensk pops okrönte kung. Förhoppningsvis har han åtminstone en riktig fullträff kvar att ge där alla låtar kan ge mig den känslan.

Från en av sveriges absolut största artister till en av dom mer dolda guldkornen. Det är snabba svängar som gäller i popkalendern!

Kalle J har många år på nacken som popartist. När jag var yngre lyssnade jag en hel del på hans första skiva Om du lyssnar noga från 2006 och efter detta hittade han succé i duon Karl X Johan vars största hit, en remixad version av Get it all från 2013, i skrivande stund har 8.7 miljoner spelningar på spotify.

Nu är han dock tillbaka som soloartist sedan ett par år tillbaka och i våras släpptes Miraklet På Vallby. Det är långt ifrån den något falskklingande The Tough Alliance-vibbande 19-åringen som jag minns honom från debutalbumet. Istället är det mer vuxet, mer soul och väldigt tight produktion som vi möts av. 

Det är lättlyssnade, fina melodier som på sina ställen flirtar med 80-talspop samtidigt som dom i allra högsta grad känns moderna, som ackompanjerar Kalles träffsäkra röst i något kryptiska, poetiska texter.

Lär jag mig av allt jag ser eller försvinner jag in i mitt eget spel?

Miraklet På Vallby är välproducerat från början till slut och behåller min uppmärksamhet hela vägen fram tills sista låten Ribban tonar ut. En fin avslutning på ett fint album.

Ana Diaz har trots att hon fram tills i år stod med två EPs från 2016 i sin diskografi ett väldigt imponerande CV. I ett flertal år har hon varit låtskrivare till några av dom största akterna i såväl Sverige som USA men verkar nu vara fokuserad på sin egen karriär som artist. Hon är just nu högaktuell i Så Mycket Bättre i TV4 där hon har gjort flertalet bejublade tolkningar och kan nog se sin välförtjänta plats i popsveriges mainstream som spikad.

Tröst och vatten är musikaliskt en fortsättning på Lyssna del 1&2. Det är lättlyssnad radiovänlig pop med RnBinslag men det är i texterna som Ana skiner. Det är vackra skildringar av hjärtesorg med en viss distans. Känslan av att det gör ont för stunden men att det med tiden kommer att kännas lättare genomsyrar albumet på ett väldigt fint sätt. 

Som bäst blir skivan i 100 där Ana beskriver en framtid med en partner som aldrig hände, där det perfekta familjelivet bara är en hägring och verkligheten är en hjärtskärande saknad av det som inte blev.

“Vad är tiden? En annan linje”

Att Ana Diaz kommer vara ett namn vi ser betydligt mer av i framtiden är det inget tvivel om men redan innan hennes medverkan i underhållningsprogram på TV så visade hon med Tröst och vatten att hon är mer än redo för strålkastarljusen.

Med mindre än en vecka kvar till julafton börjar det dra ihop sig i popkalendern. Det kan vara den starkaste sista veckan i kalenderns historia, så har ni inte börjat lyssna ännu så är det hög tid nu!

Jonas Lundqvist har vid det här laget en självklar plats i sveriges indiescen. Efter ett ljummet mottaget album på engelska 2007 under namnet Jonas Game bytte han till svenska och släppte tre hyllade album mellan 2012-2018. I slutet av oktober släpptes det fjärde, Dubbla Fantasier. 

Jonas har en unik förmåga att sjunga ärligt om sina sämre sidor utan att det för den sakens skull blir en “tyck synd om mig”-önskan. Det är glada ytor med trallvänliga refränger men med ett vardagligt mörker som gömmer sig i texterna.

Melodierna är klassiskt svensk indiepop utan att bryta ny mark men det är oerhört välgjort och med Joakim Åhlund från Teddybears, Caesars m.fl. som producent på merparten av låtarna så är det knappast en slump att det låter som det gör. Tillsammans har dom snickrat ihop popslingor som sätter sig på hjärnan direkt vid första lyssning.

“Om du vill vara mig så kom och ta över, I mig finns ingenting som du behöver”

Dubbla Fantasier kan vara det bästa Jonas Lundqvist gjort i sin mångåriga karriär.

Vasas flora och fauna kom från ingenstans in i mitt liv när dom 2015 släppte deras debutalbum Släkt med Lotta Svärd och sen dess har deras melankoliska finlandssvenska pop varit en konstant i mina spellistor. 

I år släppte dom deras tredje album med nytt material, Möte med skogsgardisterna, som är den andra skivan med bandets nuvarande line-up. Efter att Iiris Viljanen något snöpligt lämnade projektet direkt efter att första skivan var inspelad så ersattes hon av sångerskan Tina Kärkinen och Daniel Ventus på piano och i detta album är dom rejält ihopspelade och låter som ett nytt band fullt av inspiration.

Mattias Björkas, sångare och främste låtskrivare, har en fantastisk förmåga att skriva och förmedla berättelser på ett sätt som verkligen får dom till liv. Jag är inte insatt i finsk poesi men jag kan tänka mig att låtar som den vemodiga livssituationsbeskrivningen i Vi borde ha stannat på Brändö och semesterskildringen från ett par som kört fast i Årsdag i Köpenhamn skulle passa bra in bland finska poeters verk. 

“Det är fånigt men nu gråter jag, och när jag gråter längtar jag tillbaks till Brändö”

Tina sjunger fantastiskt vackert och kompletterar Mattias på ett närmast perfekt vis och tillsammans ger dom varje låt en uttrycksfullhet som är svår att hitta någon annanstans. Möte med skogsgardisterna är ett oerhört styrkebesked från ett Vasas flora och fauna som till synes verkar ha väldigt mycket kvar att dela med sig av. Ingen är gladare över det än jag.

Fjärde advent har kommit och gått, vilket betyder att julafton väntar runt hörnet. Dagens album är ett välbekant ansikte som alltid lyckas placera sig i slutet av kalendern och i år är verkligen inget undantag.

Hurula exploderade in i mitt liv med sitt debutalbum som soloartist vi är människorna våra föräldrar varnade oss för, som för mig utan tvekan var det bästa albumet från 2014. Även om dom två efterföljande skivorna inte riktigt nådde upp till den fantastiska debuten så var genomgående hög nivå men med JEHOVA är han i mina ögon tillbaka i absolut högform.

Skivan rivstartar med kraftfulla Vårdcentralen och fortsätter med den skitiga, punkiga popen som vi är vana att höra på en Hurulaskiva. Det finns ingen i sverige som gör den genren lika bra som honom; den känslostormen han alltid levererar i sin röst är helt perfekt för ändamålet och varje ord känns viktigt.

Hurula har alltid varit som bäst i låtarna där kontrasten mellan toner i dur och texter i moll och i låtar som Jehova och Sjuk av kärlek får vi höra precis det som gjorde att jag föll så hårt för hans musik för sex år sen. 

“Jag gick isär så hårt, jag ber för kärleken”

Där Hurulas föregående album Klass var ett steg tillbaka till den riktning jag mest uppskattar så är JEHOVA en jackpot. Det är inte långt ifrån att vara hans bästa album någonsin och jag är återigen hänförd över hur starkt ett punkigt popalbum kan vara.

Det finns ett par artister vars albumsläpp alltid blir till en högtidsstund för mig och Mattias Alkberg är en av dom. Hans vardagsnära poesi lyckas alltid träffa rätt oavsett om det är i textform eller i musik.

Alkberg är inget om inte produktiv. Bodensia är hisnande nog album 29 i hans samlade diskografi men han verkar aldrig få slut på saker att säga. På sitt egna vis delar han med sig av en hel del åsikter om hur dagens samhälle inte är vad det borde, blandat med en del humoristiska inslag som aldrig förminskar poängen utan snarare gör den mer lättillgänglig. 

Musikaliskt ligger vi nånstans mellan hans två föregående album. I spår som Förlorare hör vi samma typ av sound som var vanligt i Åtminstone artificiell intelligens medans Rationell Sorg är den experimentella pop med maxad autotune som kunde höras i Personer. Även några riktigt fina pianostycken får ta plats, som den vackra Sista Dagen som lyckas få domedagen att låta bitterljuv.

“Du gick bakom, hon gick först, nu finns vi inte mera”

Bodensia är inte lika enkel att ta in som Mattias Alkbergs förra album men omväxlingen blir intressant och djupet gör att det går att ta med sig någonting nytt efter varje lyssning. Det är ett av hans starkare album på senare tid och av allt att döma så kommer han fortsätta leverera ett bra tag till.

Popkalendern börjar lida mot sitt oundvikliga slut och årets näst sista lucka är redan här. Det är återigen en välbekant röst för tidigare följare av kalendern och det är minst sagt ett kärt återseende.

Finlandssvenske Iiris Viljanen har toppat två årgångar av popkalendern; först som en del av Vasas Flora och Fauna och 2016 var det hennes debut som soloartist, Mercedes, som blev det årets bästa album. 

Den lilla havsfrun är uppföljaren som hade väldigt höga förväntningar att leva upp till och det lyckas till och med överträffa dom. Det är samma stuk som debuten vi får höra här, med Iiris väldigt personliga sång och spoken word/rap på sin klingande finlandssvenska, ackompanjerat med hennes känslosamma pianospelande som aldrig låtit såhär starkt tidigare.

Det är just personligheten som är den största skillnaden mellan detta album och hennes före detta projekt Vasas Flora och Fauna. Där det senare mer är korta, påhittade fina berättelser så är Den lilla havsfrun något som känns direkt plockat från hennes egna liv och hennes oerhörda inlevelse i sånginsatsen går rakt in i hjärtat.

“Inget var bra, men det var inget du sa, man är ju bara människa”

Iiris Viljanen är en av dom mest intressanta artisterna just nu och Den lilla havsfrun är precis lika bra som jag hade hoppats att den skulle bli.

Det är något speciellt med den svenska depp-rocken som inte riktigt går att hitta någon annanstans. Kent satte ribban på 90-talet och Terra plockar upp bollen i deras andra fullängdare Underbara saker som filar ner lite av deras tidigare punkigare vibb utan att på något sätt plocka bort den helt. 

“Jag vet du tänker på allt som inte blev, på alla liv du kunde levt”

Skivan börjar med en av årets absolut bästa låtar, titelspåret Underbara saker kommer hända oss som med sin klockrena refräng och dolt deppiga budskap tog över min sommar fullständigt.

Albumet fortsätter på samma höga nivå med den högoktaniga Alkberg-doftande Din Spegel och Ingenting om dig som drar ner på tempot men lyckas behålla intensiteten och har kanske den refräng jag kommit på mig själv att nynna på flest gånger i år.

“Du sa “alla mår sådär ibland”, fast jag visste att det inte var sant så kändes det bättre”

Så fortsätter det låt efter låt. Det är en kompromisslös och opretentiös mix av pop, rock och punk med en hel del vemod som överliggande känsla. Det är inga märkvärdiga kompositioner och det är där nånstans charmen ligger. Varje melodi är briljant i sin enkelhet och oavsett om det är den garage-energiska Antikänsla eller den känslosamma duetten Fulmåne så är det skrivet med en fingertoppskänsla som är svår att matcha. 

“Vi höll andan hela våren, vände ryggen mot den fula månen”

Terras senaste verk är en briljant uppvisning i hur man utan några konstigheter gör enkel musik som berör på djupet.
Underbara saker är årets bästa svenska skiva.